Som ett korvskinn!

i ett tidigare inlägg skrev jag om mina sticksug. Sen dess så blev jag plötsligt sugen på en Miette. Jag hittade ett fantastiskt fint blått garn, när jag var i Stockholm. Garnet bestämde själv att det skulle bli en Miette och det var bara att lyda. Naturligtvis hoppade jag över det där med att sticka provlapp och körde igång, dumt. Koftan blev väldigt liten, den sitter tajt som ett korvskinn. Så här ser den ut före blockning.



Jag gillar inte att repa upp utan är så optimistisk att jag tror att det kommer bli bra i allafall.

Jag fick en idé som jag testar just nu. Att blocka på mig själv.

Sagt och gjort, i går kväll blötlade jag Miette, sköljde och centrifugerade, lade ut på blockningsmattor utan nålar men med en rätt fuktig frottéhandduk över.

Nu på morgonen var den halvblöt och jag har klätt på mig ullunderställ samt ett linne och en underklänning och satt koftan utanpå det. Jag vill ju inte bli kall.

Nu går jag omkring och väntar på att det ska torka. Jag hoppas den hinner göra det innan jag ska iväg på helgens konfirmandläger.

Så här se det ut just nu.



Garnet är, Cascade220 Heathers i färg nr 9456. Det gick åt endast 252gr. Jag har stickat med nr 5. Garnet köpte jag på, Litet Nystan. Mönstret till Miette, finns att ladda hem gratis på Ravelry. 

Jag har inte följt beskrivningen av resårkanterna och avmaskningen.

Annons

Min vita Viajante!

Av 162 gram Supersoft från Magasin Duett har jag stickat en alldeles lagom stor Viajante. Jag använde stickor 3,5.
Jag sträckte ut den på bredden ganska ordentligt när jag blockade annars hade den blivit för tajt.
Jag tycker att det här garnet fungerar alldeles utmärkt till Viajante!

Snart klar och sen då!

Snart är det här projektet klart och nu infinner sig den evigt återkommande frågan: Sen då, vad ska jag sticka nu?

I varje avsnitt av Stickpodden så pratar dom om sticksug. Jag älskar det uttrycket, sticksug. Vad är jag sugen på? För det är verkligen så att jag måste ”känna” för en stickning. Jag kan inte bara ta första bästa mönster och sätta igång.
Mina sticksug just nu är:

Gertrud, en kofta av Maja Karlsson. Mönstret är inte släppt än så jag måste vänta. Om jag förstått rätt (här gissar jag bara) så kommer mönstret säljas ihop med garn, från Garnasinne. Garnet är ofärgat och det betyder att jag måste lära mig färga garn också.

Jag är även väldigt sugen på att sticka en kofta av det fina garnet jag köpte på Syfestivalen. Ett fantastiskt garn av Gotlandsull. Jag har inte hittat det rätta mönstret än. Jag skulle kunna tänka mig en enkel v-ringad kofta. Kanske med samma finurliga start som det är på Slanted Sleeven. Den gillar jag. Jag har ju börjat sticka den koftan och har väl kommit en decimeter, men har väldiga problem med att förstå beskrivningen. Jag kan inte se logiken, den som många andra tycker är jättebra.

Jag är alltså på upploppet av min Viajante och eftersom jag är som jag är, så sitter jag också och tänker på vilket garn jag kan sticka nästa i. Det är så jag fungerar, hittar jag något jag gillar så kan jag inte låta bli att göra en till. Dessutom är Viajante en perfekt t.ex prat-, väntrum-, kör- och rese-stickning.

Viajante som krånglar!

Jag vill ha en vit Viajante.
Det krånglade lite med garnleveransen men sen, när jag väl kom igång så gick det undan.
Jag stickade och stickade och provade. Jag märkte ut en mätpunkt som visade att från den var det bara 20 cm kvar innan spetsavslutningen.
När jag stickat dessa 20 cm och provade igen så upptäckte jag de konstiga, det saknades fortfarande typ 20cm.
Jag inser att den är för snäv och att den nog borde varit vidare från början början.
Efter mycket ”ångest” och inre övertalning så repade jag upp och började om. Nu hoppas jag verkligen att det kommer bli bra.

Men jag kan inte låta bli att fascineras över hur min hjärna fungerar. Först alla dessa ångesttankar om att jag kan inte repa, jag har ju stickat så himla långt, tänk så många timmar osv. Sedan, när jag väl repat upp och när jag inte längre kan se allt som varit stickat, ja då är det som jag helt glömt bort att jag gjort det. Lite typ som smärtan när man föder barn. Mitt i, kan man inte föreställa sig att utsätta sig för det fler gånger men sen när man har sin lilla bebis, ja då glömmer man bort hur det kändes. Ja, det här var nog en ganska långsökt jämförelse, men typ så!

Garnverket!

För ett tag sedan så blev jag inbjuden till Garnverket i Stockholm.
Där håller man Stickcafé varannan torsdag och ibland kommer det en gäst. Igår var det alltså jag som var gästen.
Min Pyttipanna var skälet till inbjudan så jag hade med mig en hel drös med sjalar, både Pyttipannor och en del andra av de som jag designat.
Det var roligt att få berätta om hur jag gör och tänker kring mitt sjalstickande.
Lokalen var fylld av 23 stickande och virkande människor som intresserat lyssnade. Jag hoppas dom var lika nöjda som jag, när kvällen var över.
När jag åkte därifrån så varsitt garnförråd påfyllt av de mest fantastiska garner, tack för det, Annette.
Har du vägarna förbi Kungsholmen så rekommenderar jag ett besök på Garnverket. Det var väldigt intressant att höra Annette engagerat berätta om sin butik, sina visioner och om sina garnleverantörer och deras omsorg vid garntillverkningen.

Så det blev en väldigt trevlig kväll och jag tror jag satt och log, hela vägen hem till Enköping!